Är i mitten av vecka 19 nu och i tisdags fick vi äntligen se vår lilla parvel igen. Den här gången var jag väldigt nervös innan. Pirrig på en jobbigt och spännande sätt.

Barnmorskan visade oss alla kroppsdelar, som händer, fötter, mage, rygg med mera. Dessutom undersökte vi hjärtat och dess klaffar, hjärnans olika delar, njurarna, urinblåsan och könsorganet. Jajemen, vi ville veta vilket kön det var.

Hon började med att fråga vad vi trodde. "Pojke", svarade jag lika säkert som jag var säker på att jag hade rätt. Christoffer har varit osäker hela tiden, vilket han också sa. Sedan frågade hon oss vad vi tyckte att det såg ut som. Hm.... jadu haha... det var minsann inte lätt för en oerfaren att avgöra. Men så berättade hon att hon minsann inte såg någon pung. Snarare ett par blygläppar. Efter lite funderingar och frågor från min sida så tittade hon ännu en gång. Från en annan vinkel. Japp, vi ser alltså ut att få en liten flicka. Heeeelt emot vad jag trodde, MEN lika underbart härligt för det. Vet ni varför? Det lilla livet mådde bra inne i magen!!!

Ni skulle bara veta vad mycket vi längtar efter att få träffa vår lilla tjej.

(jag tycker till och med redan att hon är den sötaste lilla varelsen jag sett hihi) 

Sällskap: Mamsen

Ätbart: Sushi och Gott&Blandat

Drickbart: Coca Cola

Underhållning: Frågesportsspel, Masterchef och X-factor.

Nuläge: Jag och Musse ensamma i vår lilla lya. Serietittande, men blir nog ingen vidare lång stund för ögonen börjar bli tunga.

Det var min fredagskväll det. Hej och hej då, vad tiden går fort.

På sätt och vis längtar jag ju tills på tisdag (ultraljudsdags), men vore skönt om man hann ladda batterierna lite först innan helgen når sitt slut.

Då var man hemma sjuk IGEN då. Ja, jag tycker bannemej det känns som att jag är sjuk alldeles för ofta nu för tiden. Sist åkte jag på förkylningen, nu är det magsjuka. Mår dock mycket bättre just nu, (bara lite ont i magen), men får inte återgå till jobbet förän imorn. Då är smittorisken (från min sida) borta. Så nu skulle jag bli väldigt glad om jag fick hålla mig frisk en låååång tid framöver.

Så vad händer på Stinavägen idag då?
Jag ska plugga lite, slappa lite, slänga i en tvätt.
I eftermiddag när mannen i huset kommer hem så ska vi hämta möbler som mamma ska köpa. Sedan ska vi gå en promenad så att jag får lite frisk luft och ny energi inför morgondagens arbetsdag. Skönt att få återgå till jobbet. Blir galet rastlös här hemma!!!

Tidigare har jag förklarat livet som en berg- och dalbana. Livet går upp och ner. Jag tycker fortfarande att det stämmer, men riktigt så enkelt är det inte. När jag åker uppför i en berg- och dalbana så blir jag nervös. Det är den segaste färden på hela resan och jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig när jag kommer upp. När jag är uppe så slappnar jag av lite och väntar, samt längtar, med spänning på att det ska hända något. Den snabba farten neråt är som bäst, men väl nere så får det roliga ett plötsligt slut. Känslan när jag kliver av är att resan passerade alldeles för fort och jag vill kliva på tåget igen för att få uppleva denna spänning och härliga känsla igen. Dessutom finns det kortare och längre resor. Alla med sina egna speciella fördelar och nackdelar.

Detta är min upplevelse. Vissa väljer att inte kliva på tåget, andra vill kliva av när de väl satt sig. Jag anser i varje fall att det är viktigt att leva sitt eget liv. Att våga satsa för att vinna. Just nu är jag på toppen. Jag mår bra i nuet samtidigt som jag längtar med spänning efter vad livets resa har att erbjuda härnäst.

För några veckor sedan så mådde jag så fruktansvärt illa, samt var så extremt trött, precis varenda dag. Jag var i den perioden då man inte riktigt kunde slappna av och gick och oroade mig för missfall med jämna mellanrum. Jag ville bara att det skulle bli söndag så att jag kunde räkna ytterliggare en vecka till graviditeten. Ytteliggare en vecka som hade gått bra. 

Nu går veckorna så fort att jag knappt hinner tänka. Jag mår sååå mycket bättre, är sååå mycket piggare. Det är full fart på jobbet och helgerna är späckade med det ena efter det andra. Vi har börjat titta efter saker till bebisen och vi planerar inför en framtid som en liten familj. Såklart oroar jag mig fortfarande ibland, men inte alls som i början.

Nu är vi i vecka 17 och om mindre än 2 veckor så ska vi på ultraljud. Inte nog med att vi ännu en gång ska få se vår lilla parvel, kanske får vi dessutom se om det är en liten pojke eller flicka som dansar runt i mammas mage. Jösses vad jag längtar. Men tiden går ju som sagt så galet fort. Så snart, SNART, är vi där!!   

Fick precis ett samtal från mannen min. De är i Köping och spelar match. Han satt dock i omklädningsrummet med extrem smärta. Han har skadat ljumsken (låret?) och fick kliva av efter 2 perioder. Usch, kändes jobbigt att höra hur ont han hade och att han missar att spela sista som jag vet att han verkligen vill.

Dumma sport!!    

När någon frågar hur vi hade det i Turkiet så svarar jag oftast. "Varmt och skönt". Och visst var det varmt och skönt MEN... det var heeelt olikt de andra gångerna jag varit utomlands. Resor för mig har oftast inneburit värme, sol, bad, god mat, goda drinkar, sena kvällar, massa shopping, dans och så vidare.

Vi fick en stor del av det nu med, men känslan var helt annorlunda. Att ta det 98% lugnt, att inte orka med att njuta på samma sätt som man brukar. Det kändes faktiskt ganska tråkigt. Dock var det underbart att få komma iväg och värmen gjorde så att jag mådde bättre än på flera månader. Det blev en behövlig paus från vardagen och ett tillfälle för mig att samla ny energi. Det var skönt!!!