Olivia vaknar ofta klockan 4 och vill leka. Jag känner mig mindre sugen på det, men vad gör man? I morse lyckades jag i alla fall söva om henne i vår säng vid 5. Hon vaknade dock vid 6.10 igen. Då hade jag precis lyckats somna om.

Behöver jag säga att jag är trött?

Övertrött är nog till och med rätta ordet. Ligger i sängen och ska försöka sova en stund, men det är inte lätt. Speciellt inte när jag hör Olivia där nere.

Klockan 11 har vi planer.
Klockan 18 ikväll ska vi bort.
Bara att bita ihop. Som vanligt!

Dessa tårar alltså. Ibland undrar jag om de aldrig tar slut?!?!

Det börjar bli tröttsamt att vara såhär känslig. Att ta illa upp för allt. Att vara rädd för andras åsikter. Att vara rädd för att inte vara nog, inte duga. Att fundera i cirklar. Att analysera.

Olivia är min sol i detta mörker. Men livet inom dessa fyra väggar är inte allt. Jag har varit, och är så mycket mer än så. Synd bara att världen utanför har förändrats så att jag inte längre vet hur jag ska passa in i den.

Vet inte vart jag ska börja

Såhär kan man också sitta när man bajsar! Haha!!