Blev ingen mer spya. Hon blev jättepigg när det väl hade kommit ur henne och sedan sov hon hela natten. Spydde inte upp vattnet hon drack och har nu ätit gröt och leker för fullt. Kommer det inge mer så var det antagligen den där jäkla vällingen som ställde till det. Hon är ju så sjukt känslig denna lilla dam. Burkmat med bitar går inte alls och vi har precis lyckats få henne att äta hemlagad mat. Förut klökte hon av första skeden och det slutade med att vi fick värma en burk med 6-månadersmat i alla fall.

Jaja, nu håller vi tummarna!!

Olivia sitter och målar. Som vanligt skulle man kunna säga. Minst en gång om dagen så målar hon. Antingen med tusch, vattenfärg, glitterfärg eller flaskfärg. Kreativa damen. Idag har hon målat en ängel. Kan ju vem som helst se hihi. Älskade unge!!

Gaaah!! Malva har fått magsjuka. Tror vi i alla fall. Först spydde hon i sömnen och senare spydde hon nere i soffan. Magsjukan två gånger innan hon ens fyllt ett år. Hon hade det i april också. Det är ju helt sjukt. Lilla hjärtat!

Först hoppades jag på att det kunde vara vällingen vi gav henne till natten. Det var första gången vi gav denna välling (testade med mjölk) och hon har spytt av sin mjölkfria välling tidigare för att hon är så känslig. Då är det snoret och hostan som ställer till det. Nu kom det ju dock en gång till, så det känns som att det antagligen är magsjukan. Det kan vara bland det värsta jag vet. Jag brukar PEPPAR PEPPAR inte få magsjukan. Hade det några gånger som liten, men har nog aldrig haft det i vuxen ålder. Inte vad jag minns i alla fall. Däremot så skulle jag byta med barnen alla gånger när de har det. Tycker så synd om dem. Dock är de bra mycket piggare mellan spyorna än vad vuxna är när de har magsjuka. I alla fall om man jämför med min sambo när han hade det. Haha, stackars karl. Han stängde in sig i sovrummet i typ två dygn.

Var precis inne och tittade till Olivia. Nu är det ju bara att vänta och se om även hon åker på det. Hoppas inte!! Stackarn, hon kommer att bli så besviken i morgon när hon vaknar. Tanken var att vi skulle åka till öppna förskolan och träffa småkusinerna där. Nu blir det ju en heldag hemma istället. Lär behövas en kanna kaffe för mamman i morgon.

I några dagar nu så har jag fått kramper i magen och då i samband med detta känt en stor knöl i magen. Häromdagen kunde jag lägga en kupad hand kring knölen. Jag anade direkt att det var navelbråck, men på min väg till vårdcentralen idag så kan jag inte påstå att jag inte var orolig. Jag tänkte hela tiden på vad det kunde vara om det inte var navelbråck. Ni vet vad många tankar som hinner passera hjärnan i en sån stund.

Det visade sig i varje fall vara just navelbråck. Har tydligen ett ganska stort hål som antagligen måste opereras. Jippi, ännu en operation. Suck!! Det positiva är ju att detta kanske är svaret, eller i alla fall en del av svaret, till varför jag blir så svullen om magen jämt, varför jag alltid har ont i ryggen, varför jag knappt kan göra en magövning. Det typiska i detta är att det antagligen blir i början på nästa år. Lagom tills jag ska börja jobba igen. Det är ju dock inget jag kan påverka. Det får bli som det blir.

Något som gjorde mig lite ställd under dagens besök på vårdcentralen var att läkaren frågade om vi vill ha fler barn. Tydligen så rekommenderar de att man är färdig med barn när man ska genomgå en sådan här operation. Hon tyckte att jag skulle gå hem och prata med min sambo om detta så att vi verkligen kände oss klara med barn innan mitt möte med kirurgen. Det kändes så jobbigt! Även om vi sagt att vi inte vill ha fler så kan man aldrig säga aldrig. Man vet aldrig hur framtiden ser ut. Ett sådant val vill man gärna ha möjligheten till att styra själv.

Jag läste lite om operationen och tydligen kan en förlossning och en viktuppgång göra så att man får komplikationer av operationen och att den då måste göras om. Det stod inte att man inte kan skaffa barn, men det framgick att det inte är speciellt lämpligt.

Jaja, nu ska jag försöka se positivt på detta. Jag känner mig klar med barn idag och vi får hoppas att den känslan håller i sig även i framtiden.

Jag har ju mina två ljuveler!

Igår fick vi ett brev på posten som gjorde att en stor oro försvann. Vi fick Malvas placeringsbeslut. Hon har, tack och lov, fått plats på samma förskola som Olivia. Det är väldigt få som har fått sina barn på samma förskola, så jag är oerhört tacksam över att just vi fick det. Jag lider verkligen med de av mina vänner som nu måste stressa runt både vid lämning och hämtning. Ha dubbla föräldramöten, luciatåg, samtal med mera. Det kommer antagligen att bidra till både stress och ett besvärligt pusslande. Oerhört tråkig situation!

I januari är det alltså dags. Då ska vår lilla bebis, som inte är någon bebis längre, skolas in. Jag börjar bli nervös, trots de 4 månader av föräldraledighet som faktiskt kvarstår. Då ska jag tillbaka till jobbvardagen igen med allt vad det innebär. Nervöst, spännande, skrämmande och roligt. Oerhört blandade känslor.

Tokiga lilla grynet!!

Vilken höst vi har framför oss. Det är något inbokat varenda helg i 7 veckor framöver. Det är ju galet. Roliga grejer som tur är, men det känns ändå lite smått stressande. Desto mer man har planerar desto fortare går ju tiden. Det kommer att säga poff så är 2017, inskolning och jobb i fokus. Tiden går för fort!!

Jag längtar redan efter tjejerna, och jag har inte ens åkt än. Hur ska detta gå?

Jag kan känna en oro över att Olivia ska tycka att jag är borta länge. Att hon ska bli ledsen. Hon är, och har alltid varit, väldigt mammig. Hon har dock en hel del roligt framför sig i helgen, vilket jag hoppas kommer att hjälpa en hel del.

När det kommer till Malva så vet jag att tidsperspektivet inte är lika utvecklat. Hon kommer förmodligen, som alltid, bli jätteglad när vi ses igen. Däremot kommer hon inte att fundera över vart jag är medan jag är borta.

Den som jag är mest orolig över är mig själv. Jag har varit borta högst två nätter från tjejerna och det har räckt. Nu ska jag vara borta i fyra nätter. Jag ska verkligen försöka tänka att det är nyttigt att längta ibland. Att det kommer att bli underbart när vi ses igen. För nog kommer jag att längta vill jag lova.

Kärleken till er är oändlig!

Jag kom på mig själv med att känna en så härlig känsla ikväll. En känsla som tyvärr inte alltid har varit självklar.

Det fanns en period, då Olivia var liten, då jag inte mådde helt bra. Jag vet inte exakt när det började, heller inte exakt när det slutade. Jag vet bara att jag inte kände igen mig själv.

Jag minns så väl den ständiga tröttheten. Viljan till så mycket, men orken för så lite. Jag ville träffa vänner, men orkade inte alltid bära upp fasaden. Det tärde för mycket. Tog för mycket energi. Jag ville plocka och städa här hemma. Ville för att slippa se skiten, för att andra skulle slippa se skiten, men jag orkade inte. Den enda jag hade energi och ork till var Olivia. Oerhört tacksam för det, men hela jag försvann in i den lilla bubblan. Jag kände det som att hon var den enda som verkligen älskade mig, behövde mig. Som om det endast var henne jag levde för. Trots detta bar jag på en ständig ångest. Ångest för morgondagen. Ännu en dag med alldeles för mycket känslor som jag inte kunde sortera. Jag höll på att förlora mig själv.

Då pratade jag endast med C om detta, men vi förstod ändå inte riktigt vad som hade hänt, vad som hände. I efterhand har jag vågat öppna mig för fler. Idag förstår jag att det var vad man kallar för förlossningsdepression.

När Malva föddes kände jag inte direkt någon oro för att detta skulle återupprepas. Jag kunde dock känna av tankarna och känslorna. Som om de låg på lur. Jag bestämde mig dock redan under graviditeten att ta det lugnt. Att inte stressa. Att prioritera. Detta och stödet från nära och kära har verkligen hjälpt mig att komma tillbaka till ett starkare jag igen.

Med två barn blir det såklart stökigt här hemma och stressen är en del av vardagen. Jag har dock både vilja och ork att ta tag i saker, samt förmågan att inte alltid påverkas så av den vardagliga stressen. Jag må ha förlorat några vänner längs vägen som inte orkat stå ut tills det fanns energi och självinsikt nog hos mig för att förklara, men så har man förstått att livet fungerar.

Känslan jag fick ikväll var längtan efter morgondagen. Längtan efter ännu en vardag. Med allt vad det innebär!!

När C kom hem från jobbet så tog han med barnen till lekparken för en liten stund. Underbart att, om bara för en kort stund, få sätta sig ner och andas. Ska alldeles strax ta tag i middagen och sedan är det full rulle igen fram till läggdags. Ikväll är det badtajm för de små och C ska klippa gräset. När brudarna somnat är det tv-kväll för hela slanten. Idol OCH Paradise. Wohoo!

I helgen åker jag och svägerskan till Stockholm. Blir två nätter tillsammans med henne, hennes morbror och hans familj. Sedan ska jag sova kvar hos Elins syster en natt för att därefter åka på en liten resa på egen hand. Kanske att jag berättar mer om denna resan någon gång framöver. Kanske inte.

Jaha, vips så var den stunden över. Dags att ta plats vid spisen.