Nu ligger jag här hemma i gästrummet och känner mig frustrerad. Vill bara må bra. Vill ta en dusch, göra nig i ordning för en dejt med mina fina flickor och sedan äta middag hos mina svärföräldrar. Så som det var tänkt.

Att ta det lugnt är inte riktigt min grej längre. Jag vill må bra så att jag kan umgås med min familj. Med Olivia. Vill inte ligga här och tycka synd om mig själv.

Det värsta är nog att jag blir orolig. Tänk om det är ngt allvarligt? Tänk om jag skulle ha ngn sjukdom som sätter upp hinder för mig i min förmåga att ta hand om Olivia. Än värre, tänk om jag skulle dö?!?!

Jag vet att det låter drastiskt och det är det ju förhoppningsvis. MEN dessa tankar grundar sig i alla känslor jag fått sedan jag blev mamma. Tanken på att något skulle hända mig, än värre Oliva, så att vi skulle skiljas från varandra. De tankarna är nästan outhärdliga. Tankar man måste tränga bort för att inte bli knäpp. Det kallas kärlek!!

Usch för denna natt!

Vi åt mackor med skagenröra och lite annat småplock igår till melodifestivalen. Strax därefter så får jag fruktansvärt ont i magen och ett starkt illamående sköljer över mig.

Jag placerar mig inne på toaletten, nästan i hopp om att få spy ur mig skiten. Det vill sig inte, så jag blir tvungen att stoppa fingrarna i halsen. Vidrigt!!!! Det hjälpte och jag gick tillbaka till soffan.

Efter en liten stund var smärtan tillbaka. Magsjuka? Magkatarren?

Jag sov nere i gästrummet hela natten. Eller ja, sov och sov... Jag vred mig av smärta, andades igenom illamåendet och sov korta stunder däremellan.

I morse ringde jag 1177. Hon trodde inte att det var magsjuka. Det är antagligen min jäkla problemmage. Är så jäkla trött på denna mage. Så jäkla trött!

Håller det i sig idag så skulle vi åka till akuten. Annars blir det vårdcentralen i morgon. Nu måste jag ju få någon sorts hjälp. Såhär ska jag väl ändå inte behöva ha det?