Tidigare har jag förklarat livet som en berg- och dalbana. Livet går upp och ner. Jag tycker fortfarande att det stämmer, men riktigt så enkelt är det inte. När jag åker uppför i en berg- och dalbana så blir jag nervös. Det är den segaste färden på hela resan och jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig när jag kommer upp. När jag är uppe så slappnar jag av lite och väntar, samt längtar, med spänning på att det ska hända något. Den snabba farten neråt är som bäst, men väl nere så får det roliga ett plötsligt slut. Känslan när jag kliver av är att resan passerade alldeles för fort och jag vill kliva på tåget igen för att få uppleva denna spänning och härliga känsla igen. Dessutom finns det kortare och längre resor. Alla med sina egna speciella fördelar och nackdelar.

Detta är min upplevelse. Vissa väljer att inte kliva på tåget, andra vill kliva av när de väl satt sig. Jag anser i varje fall att det är viktigt att leva sitt eget liv. Att våga satsa för att vinna. Just nu är jag på toppen. Jag mår bra i nuet samtidigt som jag längtar med spänning efter vad livets resa har att erbjuda härnäst.