Dessa tårar alltså. Ibland undrar jag om de aldrig tar slut?!?!

Det börjar bli tröttsamt att vara såhär känslig. Att ta illa upp för allt. Att vara rädd för andras åsikter. Att vara rädd för att inte vara nog, inte duga. Att fundera i cirklar. Att analysera.

Olivia är min sol i detta mörker. Men livet inom dessa fyra väggar är inte allt. Jag har varit, och är så mycket mer än så. Synd bara att världen utanför har förändrats så att jag inte längre vet hur jag ska passa in i den.