Jag är ledsen, men detta inlägg blir inte heller åt det positiva hållet. Kände dock att jag behövde ett eget inlägg för detta.

Går runt med en knut i magen. Är så otroligt orolig för fasters lilla prins. Han fick en kopp hett kaffe över sig igår och ligger nu inne i Örebro för att opereras. Tror jag i alla fall. Har inte hört ngt ifrån dem idag och det gör mig galen. Vill bara veta att allt går bra och att han inte har ont. Antingen skulle detta göras i Örebro idag eller så ska de till brännskadeenheten i Linköping.

Hoppas de ringer snart och uppdaterar mig!

Älskar dig lillprinsen!

Unnade mig en tid hos frisören denna förmiddag. Kände att jag behövde en förändring mitt i allt elände som varit. Det var så otroligt skönt att sitta där i några timmar och bara koppla bort tankarna. Att dessutom komma därifrån så otroligt nöjd känns underbart. Behövde detta!

Nu är jag sådär galet slut i kropp och knopp igen. Börjar förmodligen bli sjuk också. Har ont i både hals och bihålor. Bläää vad jag klagar nu. Tråkiga jag!!

Otur i spel, tur i kärlek. Är det inte så man säger? Jag tror i alla fall att det stämmer på mig. Jag vinner ALDRIG när det kommer till lotter eller slumpmässiga tävlingar. Däremot så har jag en umgängeskrets som ger mig så otroligt mycket kärlek. Jag har så många vänner som visar sin kärlek och som jag känner samma kärlek tillbaka till. Jag hoppas bara de vet om det och att de känner att jag ger lika mycket som jag får.

Under de jobbigaste stunderna som passerat i mitt liv så har dessa människor lyft mig. Hjälpt mig tillbaka till den jag egentligen är. Hjälpt mig att orka och att få min energi tillbaka.

Bilden visar en del av den kärleken som jag fick genom blombud idag. Helg otroliga människor med enormt stora hjärtan!

Förmiddagen spenderades på stan med min svägerska och O:s lillkusin. Beställde tid för en "unna-mig-stund" i morgon förmiddag. En behövlig sådan. Uppdaterar er i morgon. Kanske lite beroende på resultatet.

Hittade en jättefin tomteklänning till O. Hoppas bara den passar. Finns en risk att den är för liten, men passar den bara i år så är jag nöjd. Vi ska ju få njuta av lillans första luciatåg snart. Ser jättemycket fram emot detta. Ska försöka att hålla tårarna tillbaka så att jag inte skämmer ut C alldeles för mycket.

Det var jätteskönt att hitta på något denna förmiddag. Nu har jag dock ont i magen och känner mig helt slut. Tar på krafterna att hitta på saker just nu. Längtar tills det vänder. Vill ha min energi tillbaka. Om inte för min egen, så för O:s skull.

Fars dag och tankarna går såklart inte bara till C. Bästa tänkbara pappan till min dotter. Utan även till min egen far. I år var det 10 år sedan han endast blev en samling av minnen. Minnen i form av känslor, upplevelser och bilder.

Tiden direkt efter det att han dog hamnade jag i någon slags förnekelseperiod. Jag slog bort sorgen och ersatte den med resor, fest, nya bekantskaper och upplevelser. Jag hade precis blivit singel och tog studenten med allt vad det innebar. Det blev en utav de bästa somrarna när det egentligen kanske borde ha varit den sämsta. Sorgen slog dock till efter en tid. Såklart. Jag visste inte längre vem jag var och jag tog avstånd från de som kände mig som bäst. Inte familjen, men vännerna.

Tiden gick och jag började sakta men säkert bygga upp mig själv igen. Med upp- och nedgångar växte jag fram och hittade mitt starka jag. Jag träffade mannen i mitt liv och vi bildade familj.

Största sorgen idag, när tankarna sätter fart, är det faktum att pappa aldrig fick uppleva det största i mitt liv. Den dagen jag blev mamma. Pappa hann aldrig träffa den man jag valt som min framtid. Den dotter som jag nu uppfostrar och älskar av hela mitt hjärta. C kommer aldrig att veta vem hans svärfar egentligen är. O kommer aldrig att veta vem hennes morfar är. Endast genom mina minnen. Mina känslor, upplevelser och bilder.

Pappa jag lovar att försöka skapa en bild av vem du var. Hur jag tror att du hade varit i din roll som morfar. För jag vet att du hade älskat O lika mycket som jag gör. Grattis på din dag pappa. Jag älskar, och saknar dig!

Jag är oerhört tacksam ändå över att det jag nu dras med är temporärt. Jag avskyr verkligen att inte orka med något om dagarna. Att bara "ta det lugnt". Jag är alldeles för rastlös för det.

Det går i varje fall framåt nu känns det som. I natt sov jag i vår säng, bredvid min lilla prinsessa. Idag har jag bara tagit tabletter en gång och inte gråtit en enda. Jag har dock varit väldigt trött och inte känt mig sådär glad som mitt vanliga jag gör. Så helt bra är jag såklart inte, men sakta men säkert då kanske?!

Jag är dock dessutom i behov av en förändring känner jag. Och jag har en plan. Den tar jag tag i på måndag. Längtar!!

Jag är nog starkare än vad jag tror!!

Nu är det viktigt att jag tänker på mig själv. Det har jag förstått. Men den kärlek som jag känner från O. Från en dotter till en mor. Den ger mig styrka.

Jag kände ett plötsligt behov av att skriva av mig. Kanske hjälper det att skriva ner sina känslor och tankar? Kanske inte?! Hur som så gör jag ett försök. Ett försök till att förstå vad som egentligen hänt.

Allt började egentligen i våras när vi började fundera på när det var dags för ett syskon till Olivia. Vi kände att det vore roligt med ett syskon sommaren 2015. Beslutet kändes ännu mer rätt när min svägerska berättade att de skulle få en liten i April nästa år.

I slutet av juli slutade vi med p-piller. Nu var en graviditet välkommen när som. Jag kände mig dock plötsligt ganska stressad av situationen. Att hålla koll på ägglossningen, pricka in dagar då vi skulle mysa till det och sedan väntan på om mensen skulle komma eller ej. Det dröjde inte mer än 3 månader så uteblev mensen. Kunde det verkligen vara så? Skulle det blir en Julibarn 2015? Dagen då vi plussade var jag jätteglad och pirrig i magen. Det försvann dock snabbt.

Redan efter någon dag så kände jag inte den där glädjen som man borde göra när man är gravid. Jag kände mig bara ständigt orolig. Ständigt nojig. Tänk om jag börjar blöda? Tänk om jag får missfall? De som visste om det försäkrade mig om att det är vanliga tankar tidigt i graviditeten och att den värk jag kände var växtvärk. Så jag försökte tänka att det var såhär det skulle vara. Allt var normalt.

En vecka efter plusset började värken gå över i ren smärta. På söndagen ringde jag förlossningen. De sa att det kan vara ett missfall, eller så kan det vara något annat. Är det ett missfall så gör de ändå inget åt det såhär tidigt. Ta alvedon och lägg ngt varmt på magen. Det var rådet jag fick. På eftermiddagen åkte vi in till akuten. Genom ett ultraljud såg man en liten läcka av vätska och blod. Möjligtvis kunde detta bidra till smärtan. Eftersom det var så tidigt kunde hon dock inte säga ngt om graviditeten. De tog ett blodprov och så ville de att jag skulle komma tillbaka på tisdag morgon för att ta ett till så att de kunde jämföra hormonhalten. Så vi åkte hem igen.

Härifrån känns allt bara som en dimma av smärta och tårar. I två nätter så vänder och vrider jag mig av smärta. Det gör ständigt ont i magen, speciellt när jag går eller ligger i sängen. Inget av det här känns normalt.

Tisdagen kommer och jag kör in till lasarettet. Vägen dit känns fruktansvärt lång och i väntrummet kan jag nästan inte sitta still på stolen. När personalen visar sig i disken så bryter jag ihop. Jag skulle bara ta ett blodprov, men jag förklarar att jag måste få träffa någon för jag har så ont. De tar mig på allvar. Läkaren jag träffade i söndags är där. Hon tar emot mig. Innan dess hinner jag göra bort mig inför andra patienter genom att jag inte kan sluta gråta. Jag förstår vad som är på gång och när min läkare bekräftar det jag fruktar så går det inte att hålla igen. Jag har fått ett utomkvedshavandeskap. Det blir ingen bebis i juli 2015.

Rullstol upp till gynavdelningen. Rum 31. Idag blir det operation. C hinner knappt komma innan de rullar iväg mig till kirurgavdelningen. Klockan 13 somnar jag in. Klockan 15 vaknar jag upp igen. Ligger på uppvaket alldeles snustorr i halsen och känner mig jättetrött, men utan förmåga att somna. Mitt lyckorus här blir samtalet från C. Han ringer direkt till uppvaket för att höra hur det är med mig. Det gjorde mig så otroligt glad att höra hans röst. Mellan 17-18 hämtar de mig från gyn och jag får komma tillbaka till mitt rum igen.

C kommer och håller mig sällskap en stund innan han måste åka hem till Olivia igen. Jag känner mig ganska stark ändå. Jag ligger själv på rummet och människor jag inte känner går in och ut för att kolla blodtryck, servera mig mat, ge mig medicin, kolla så att jag har kissat. Jag håller mig stark.

Jag somnar sent. Vaknar en gång i timman. Funderar på när läkaren går sin rond. Får jag åka hem sen? När klockan blir runt åtta så kommer personalen in. Jag bryter ihop. Från ingenstans. Idag är en jobbig dag. Sedan blir jag stark igen. Måste vara stark. Jag får träffa läkaren efter lunch. Därefter får jag åka hem.

Nu är jag inte stark längre. Nu har jag folk omkring mig som jag känner. Som känner mig. Nu orkar jag inte vara stark. Detta är omtumlande. Jag känner mig påverkad både fysiskt och psykiskt. Jag känner mig svag. Men jag hoppas att det vänder snart!

Allt går inte att planera.