Igår blev lillan som sagt 4 veckor och vi var till BVC för första rutinundersökningen gjord av en barnläkare. Han skulle göra samma undersökning som på bb så vi var inte ett dugg oroliga. Hade inte ens tänkt tanken på att det skulle vara nåt galet med vår lilla prinsessa.

Han kollade ögonen, lyssnade på hjärtat, lyssnade på hjärtat igen, lyssnade på hjärtat igen (nu började sköterskan ge läkaren undrande blickar och jag kände redan då hur tårarna var på väg). Sedan kände han i ljumskarna, kollade höfterna, reflexerna, lyssnade på ryggen och vände tillbaka henne på skötbordet. Då ville han lyssna lite till på hjärtat. Jag försökte hålla tårarna inne och skärpa till mig.

Han berättar att hon har ett blåsljud på hjärtat. Japp, då brast det. Förståeligt men ej behövligt tyckte läkare. Vi skulle få en remiss till usö för ultraljud och behövde inte gå och oroa oss fram tills dess. I de flesta fall så är det helt ofarligt!

Jag vet att det är vanligt och i de flesta fall helt ofarligt, men att inte oroa sig är oundvikligt. Jag blev och jag är orolig. Vid minsta tanke på att ngt skulle hända henne så känns det som att jag ska gå sönder. Och väntan fram tills vi får åka in och få detta ultraljud överstökat, den är värst!