Blev plötsligt bara väldigt ledsen!

Känns som att jag har förlorat en del av mig själv i och med denna stora omställning, som det faktiskt är att bli mamma. Jag är van vid att vara i farten, alltid ha ngt att göra. Alltid kunna göra allt. Jag säger ABSOLUT INTE att jag ångrar att vi skaffade barn. Det är det bästa som hänt mig, men jag har svårt att hitta mig själv i denna roll. Jag är en sådan rastlös person, samtidigt som jag ibland kan deppa ner mig och inte få nåt gjort. Vill bara att Christoffer ska komma hem nu så vi kan ta en lång promenad. Behöver komma ut, men har inte ork till att göra det på egen hand idag!!

Förra helgen fick jag ju världens energi utav kvällen i Örebro, nästa helg ska vi till Göteborg och gå på Liseberg, samt bo på hotell. Jag måste inse att jag inte kan vara i farten jämt. Måste lära mig att bara ta det lugnt.

Har insett en annan sak som också gör att det känns lite jobbigt. Det är dock inget jag orkar ta upp här, eller överhuvudtaget just nu tyvärr. Vi får hoppas att det känns bättre snart helt enkelt!

Ser i alla fall fram emot morgondagen. Då ska vi mysa med Anton, Moa och Lovis vilket alltid är lika härligt!! Människorna omkring mig är också sånna som kan pigga upp och ge mig ny energi. Få mig att må bättre!!

Oftast när jag ska blogga nu för tiden så vaknar det en liten tjej som söker mammas uppmärksamhet. Självklart är jag då inte sen att lägga ifrån mig mobilen och ge henne den.

Just nu ligger vi i soffan och mammas lilla Oliv har precis somnat efter att ha fått lite mat i magen. Insåg när hon började äta att jag glömt att lägga i amningsskydd i bh:n så plötsligt rann det mjölk överallt. Härligt klibbigt och gött haha. Så är det när man är snurrig allan.

ÄNTLIGEN FREDAG idag. Japp, så känns det även om man är hemma var dag. Då kommer nämligen pappan hem och man kan vara en familj utan stressen som blir på vardagarna. Då ska man hinna laga mat, äta och göra ordning för natten. Sen är det sovdags för lillan och sen är det sovdags för oss. Så rullar det på.

Olivia är inne i en skrikperiod. Några timmar varje kväll så vaggar, klappar, skumpar och ammar vi en liten ilsken tjej som skriker sig knallröd av övertrötthet. Inget hjälper under denna tiden, men så säger det pang och så lyckas hon somna till på riktigt. Därefter vågar vi knappt röra oss, knappt andas. Man vill bara att hon ska sova vidare så att man själv kan slumra in. Vi får hoppas att denna period snart är över, men tills dess är det ju bara att kämpa på!

Hon har ju varit med i tidningen nu också. Vår lilla stumpa!!