Det roligaste i en berg-och dalbana är ju nedförsbackarna. Jag avskyr uppförsbackarna. De är sega och läskiga eftersom man då riktigt ser och känner av höjden.

Jag har ofta sagt att livet är som en berg- och dalbana. Även perioder i livet är som en berg- och dalbana. Till exempel en graviditet. Det börjar uppför. Segt som tusan. Nervöst! Tänk om något händer? Tänk om något går fel? Därefter tar den fart. Rusar fram vissa stunder. Plötsligt sätter bromsen in. Sakta sakta tas du nu framåt. Sakta rör du dig mot målet. Besvikelsen är ett faktum, du vill att det ska fortsätta gå fort!

Jag är på den sista sega jäkla sträckan nu. Med Olivia har jag för mig att jag hamnade i inbromsningen en månad innan bf ungefär. Nu är det två månader kvar. Två månader av väntan på att få tillbaka sin kropp. Att kunna sova som jag vill, röra mig som jag vill. Tro mig, jag skulle ALDRIG!! önska bort detta barn. Aldrig! Men jag är inte superbekväm med att vara gravid. Jag är stolt över magens innehåll, jag längtar efter att få uppleva ännu en förlossning. Ännu ett möte med en stor kärlek. Att få ta guld igen! Jag vill dock ha tillbaka min kropp. Jag vill känna mig smidig, jag vill orka med Olivia och hennes upptåg, jag vill kunna sova skönt. Slippa halsbränna. Slippa foglossning.

Jag vill föda barn nu.

Jag anar att det kommer en liten härlig nedförsbacke igen innan detta är över. Att tiden kommer att rulla på lite fortare igen nu när C börjar jobba. När vardagen blir ett faktum igen. Vi har dessutom planer flera helger i rad nu. Det får såklart tiden att gå lite fortare det med. Ska försöka hålla mig sysselsatt tills det är dags. Att tänka för mycket hjälper inte det minsta.

Detta är dessutom förmodligen (man ska aldrig säga aldrig) sista gången jag är gravid. Man kanske skulle försöka sig på att njuta lite också! Jag lovar att i alla fall försöka!