Nu är det viktigt att jag tänker på mig själv. Det har jag förstått. Men den kärlek som jag känner från O. Från en dotter till en mor. Den ger mig styrka.

Jag kände ett plötsligt behov av att skriva av mig. Kanske hjälper det att skriva ner sina känslor och tankar? Kanske inte?! Hur som så gör jag ett försök. Ett försök till att förstå vad som egentligen hänt.

Allt började egentligen i våras när vi började fundera på när det var dags för ett syskon till Olivia. Vi kände att det vore roligt med ett syskon sommaren 2015. Beslutet kändes ännu mer rätt när min svägerska berättade att de skulle få en liten i April nästa år.

I slutet av juli slutade vi med p-piller. Nu var en graviditet välkommen när som. Jag kände mig dock plötsligt ganska stressad av situationen. Att hålla koll på ägglossningen, pricka in dagar då vi skulle mysa till det och sedan väntan på om mensen skulle komma eller ej. Det dröjde inte mer än 3 månader så uteblev mensen. Kunde det verkligen vara så? Skulle det blir en Julibarn 2015? Dagen då vi plussade var jag jätteglad och pirrig i magen. Det försvann dock snabbt.

Redan efter någon dag så kände jag inte den där glädjen som man borde göra när man är gravid. Jag kände mig bara ständigt orolig. Ständigt nojig. Tänk om jag börjar blöda? Tänk om jag får missfall? De som visste om det försäkrade mig om att det är vanliga tankar tidigt i graviditeten och att den värk jag kände var växtvärk. Så jag försökte tänka att det var såhär det skulle vara. Allt var normalt.

En vecka efter plusset började värken gå över i ren smärta. På söndagen ringde jag förlossningen. De sa att det kan vara ett missfall, eller så kan det vara något annat. Är det ett missfall så gör de ändå inget åt det såhär tidigt. Ta alvedon och lägg ngt varmt på magen. Det var rådet jag fick. På eftermiddagen åkte vi in till akuten. Genom ett ultraljud såg man en liten läcka av vätska och blod. Möjligtvis kunde detta bidra till smärtan. Eftersom det var så tidigt kunde hon dock inte säga ngt om graviditeten. De tog ett blodprov och så ville de att jag skulle komma tillbaka på tisdag morgon för att ta ett till så att de kunde jämföra hormonhalten. Så vi åkte hem igen.

Härifrån känns allt bara som en dimma av smärta och tårar. I två nätter så vänder och vrider jag mig av smärta. Det gör ständigt ont i magen, speciellt när jag går eller ligger i sängen. Inget av det här känns normalt.

Tisdagen kommer och jag kör in till lasarettet. Vägen dit känns fruktansvärt lång och i väntrummet kan jag nästan inte sitta still på stolen. När personalen visar sig i disken så bryter jag ihop. Jag skulle bara ta ett blodprov, men jag förklarar att jag måste få träffa någon för jag har så ont. De tar mig på allvar. Läkaren jag träffade i söndags är där. Hon tar emot mig. Innan dess hinner jag göra bort mig inför andra patienter genom att jag inte kan sluta gråta. Jag förstår vad som är på gång och när min läkare bekräftar det jag fruktar så går det inte att hålla igen. Jag har fått ett utomkvedshavandeskap. Det blir ingen bebis i juli 2015.

Rullstol upp till gynavdelningen. Rum 31. Idag blir det operation. C hinner knappt komma innan de rullar iväg mig till kirurgavdelningen. Klockan 13 somnar jag in. Klockan 15 vaknar jag upp igen. Ligger på uppvaket alldeles snustorr i halsen och känner mig jättetrött, men utan förmåga att somna. Mitt lyckorus här blir samtalet från C. Han ringer direkt till uppvaket för att höra hur det är med mig. Det gjorde mig så otroligt glad att höra hans röst. Mellan 17-18 hämtar de mig från gyn och jag får komma tillbaka till mitt rum igen.

C kommer och håller mig sällskap en stund innan han måste åka hem till Olivia igen. Jag känner mig ganska stark ändå. Jag ligger själv på rummet och människor jag inte känner går in och ut för att kolla blodtryck, servera mig mat, ge mig medicin, kolla så att jag har kissat. Jag håller mig stark.

Jag somnar sent. Vaknar en gång i timman. Funderar på när läkaren går sin rond. Får jag åka hem sen? När klockan blir runt åtta så kommer personalen in. Jag bryter ihop. Från ingenstans. Idag är en jobbig dag. Sedan blir jag stark igen. Måste vara stark. Jag får träffa läkaren efter lunch. Därefter får jag åka hem.

Nu är jag inte stark längre. Nu har jag folk omkring mig som jag känner. Som känner mig. Nu orkar jag inte vara stark. Detta är omtumlande. Jag känner mig påverkad både fysiskt och psykiskt. Jag känner mig svag. Men jag hoppas att det vänder snart!

Allt går inte att planera.