Fars dag och tankarna går såklart inte bara till C. Bästa tänkbara pappan till min dotter. Utan även till min egen far. I år var det 10 år sedan han endast blev en samling av minnen. Minnen i form av känslor, upplevelser och bilder.

Tiden direkt efter det att han dog hamnade jag i någon slags förnekelseperiod. Jag slog bort sorgen och ersatte den med resor, fest, nya bekantskaper och upplevelser. Jag hade precis blivit singel och tog studenten med allt vad det innebar. Det blev en utav de bästa somrarna när det egentligen kanske borde ha varit den sämsta. Sorgen slog dock till efter en tid. Såklart. Jag visste inte längre vem jag var och jag tog avstånd från de som kände mig som bäst. Inte familjen, men vännerna.

Tiden gick och jag började sakta men säkert bygga upp mig själv igen. Med upp- och nedgångar växte jag fram och hittade mitt starka jag. Jag träffade mannen i mitt liv och vi bildade familj.

Största sorgen idag, när tankarna sätter fart, är det faktum att pappa aldrig fick uppleva det största i mitt liv. Den dagen jag blev mamma. Pappa hann aldrig träffa den man jag valt som min framtid. Den dotter som jag nu uppfostrar och älskar av hela mitt hjärta. C kommer aldrig att veta vem hans svärfar egentligen är. O kommer aldrig att veta vem hennes morfar är. Endast genom mina minnen. Mina känslor, upplevelser och bilder.

Pappa jag lovar att försöka skapa en bild av vem du var. Hur jag tror att du hade varit i din roll som morfar. För jag vet att du hade älskat O lika mycket som jag gör. Grattis på din dag pappa. Jag älskar, och saknar dig!