Sitter nere och bygger på mitt pussel och hör samtidigt hur O börjar hosta mer och mer däruppe. Snälla snälla låt det inte bli nåt mer nu!!!

Denna dag har varit hemsk. Känslorna har stormat hela dagen och jag ifrågasätter allt som har med mig själv att göra. Jag är livrädd för att hamna i samma gråa zon som när Olivia var liten. Att jag ska få ett bakslag. Tur att denna dag snart är över, så att jag får gå en ny till mötes. Jag hoppas att den blir bättre.

Sedan jag kom hem från jobbet så har jag i alla fall julpyntar lite, samt gjort om i O:s lekrum. Vill så himla gärna måla/tapetsera om, samt köpa ny inredning, men det finns inte pengar till det just nu. Därför fick vi använda det vi hade, vilket var skötbordet. Vi byter sällan blöja där nu för tiden i alla fall. Får duga tills vi kan köpa nytt.

Om 45 minuter börjar jag jobba och tårarna vill inte sluta produceras. Man tänker att det inte ska vara så jobbigt så länge. Vi var bara i vecka 6. Vi kan fortfarande bli gravida. Jag vet! Men känslor styr man tyvärr inte över lika lätt som man tror.

Denna väntan och tanken på att börja om och hoppas igen. Den känns fruktansvärd. Det känns som att det kan bli ett tufft år.

Mitt i allt detta så har jag släkt och vänner som väntar barn och jag vill verkligen att de ska förstå vad glad jag är för deras skull. Att jag aldrig skulle missunna dem det. Men hur visar man det när man själv inte mår helt bra?

Vissa saker styr man helt enkelt inte över. Hur mycket man än önskar att man kunde!