"Det gör jävligt ont!"
Okej, men hur ont?

Är inte rädd. Inte speciellt nervös. Men jag vill så gärna att allt ska flyta på så smidigt det bara går. Att bebis ska må bra. Att jag ska må bra. Att Christoffer ska må bra.

"Man klarar det."
Okej, men hur? Kommer jag att skrika? Kommer jag att gråta? Kommer jag att ge upp?

Jag kommer förmodligen att klara det. Jag kommer inte att ge upp. Men hur kommer JAG att klara det?

Det är tur att det inte finns svar på dessa frågor. Det är tur att det "blir som det blir". Annars hade jag förmodligen varit rädd. Annars hade jag förmodligen varit nervös. Nu får det snarare gärna sätta igång så att vi får kämpa till oss vår belöning!!

(Idag har belöningen fått en gåva av mor och far. Ett babygym. Begagnat. Kanonskick. Billigt!)

Jag tror att det är många gravida som känner efter otroligt mycket. Mest för att de längtar och hoppas skulle jag tro. Så även jag just nu, vad det verkar. Eller så ÄR det helt enkelt förvärkar jag börjat få. Dock bara under natten och absolut inte regelbundet. Hoppet dyker då upp även för mig så snart de molande mag- och ryggsmärtorna sätter in. "Hoppas det är dags nu!!" Och så släpper det. Har förstått att dessa förvärkar kan komma långt innan det är dags. Tråååk!!

Har i och för sig väldigt mycket att se fram emot i helgen, så ... hm... Ska vi säga den 13:e då! 130313... vore väl nåt?!