Nu ska vi se om jag kan komma ihåg natten till den 20 mars 2013. Den hemskaste och underbaraste upplevelsen någonsin!

Jag ligger i sängen och läser när det plötsligt knäpper till i magen. Jag känner på mig att något är på gång och reser mig upp. Vattnet går. Jag ropar på Christoffer som snabbt blir klarvaken och tittar på mig med förväntansfull blick.

Jag ringer förlossningen som sätter upp oss på en kontroll klockan 7.30 nästa morgon. Vi packar klart bb-väskan för att vara redo inför dagen som gick oss till mötes och sedan gick vi och la oss igen. Jag blir inte liggandes speciellt länge förrän värkarna är så påtagliga att jag inte längre vet vad jag ska göra. Jag ringe förlossningen igen. De välkomnar oss in för kontroll direkt om vi känner att vi vill det. Det vill vi!!

Efter en lösning på ett litet hissproblem så kommer vi till slut in på förlossningen. Klockan är då ca 01.30 Barnmorskan Elisabeth kopplar på en ctg-kurva och gör en kontroll. Undersköterskan som är med heter också Elisabeth. Smidigt! Kontollen visade att jag var öppen 2-3cm, men att hinnorna var hela. Vattnet hade alltså inte gått. Galna flytningar! Vilket tydligen också kan vara vanligt på slutet. Hur som så behöver vi inte åka hem. Det gör mig glad då smärtan var extrem!

Vi diskuterar bedövning. Jag ska få morfin direkt och sen önskar jag lustgas och Eda. Berättar att jag gärna vill att hon säger till när jag kan få Eda. Innan det är för sent. Sedan får jag morfinsprutan. Den hjälper 2-3 värkar, sedan är de tillbaka med samma styrka igen. BM råder mig till att ta ett bad då det brukar hjälpa. Jag tvekar, men okej. Jag litar på dem. Jag frågar om hon inte kan kolla mig igen innan, vilket hon säger att hon kan göra. Nån gång innan detta (kan också vara efter, vet inte riktigt), så tar hon sönder mina hinnor! När denna kontroll är gjord så hör jag hur hon säger till sköterskan att hon kan stänga av vattnet. Hon ställer sig lugnt bredvid mig och säger att hon har en bra och en dålig nyhet. Hon säger att det bara är en liten kant kvar tills jag kan börja krysta för jag är nästan helt öppen. Sen säger jag den dåliga nyheten innan henne då jag redan förstått hur den lyder. "För sent för Eda".

När jag hör detta så tänker jag att SNART, SNART, SNART får jag börja krysta och då dröjer det inte innan vi har vår älskling hos oss. Sköterskan trodde att jag skulle behöva ligga en timma till innan det var dags. Fyyyyy fan vilken lång timma!! Lustgasen blev min allra bästa vän. Dock hjälpte inte denna när det var som värst. Blev då bara yr utav den!!

Klockan 7 på morgonen var det skiftbyte. BM Sofie och sköterskan Inger (som för övrigt är från Bjurtjärn) tar över.

Under öppningsskedet och även mellan krystningagna så gjorde jag allt som BM och sköterskan sa. Jag stod vid gå-bordet, satt på en pall, stod på alla fyra, på knä, låg på sidan, låg på rygg. Allt för att lillan skulle komma längre ner. Men oj så segt det gick. De satte elektrod på lillans huvud för att mäta hjärtfrekvensen och så satte de mig på värkstimulerande dropp. Jag krystade i ca 3 timmar. Men värkarna var för korta, jag fick jobba för hårt och för korta stunder. Lustgasen fick jag bara använda korta stunder ibland för att kroppen skulle få vila.

Droppet krånglade och även om de ökade styrkan så ville inte kroppen ta emot det. Livmodern blev helt slut och till slut kallades läkaren Christian in. Han gjorde en kontroll och satte bedövning för att känna efter hur hon låg. Jag fick krysta medan han hjälpte till med händerna. Aj aj aj. Det var trångt nog innan. Nu sprack jag garanterat från det ena hålet till det andra!!!! Här hade jag slutat tro på dem när de sa att jag var jätteduktig och att det hände jättemycket under krystningarna. Bullshit tänkte jag. Det händer ju för fan ingenting. Haha, jag ville bara ge upp.

Christian tog beslut om sugklocka. Två värkar och plopp. ÄNTLIGEN fick jag en liten tjej på bröstet. 11.17 blev vi ÄNTLIGEN föräldrar. Det var över!

Fick stå ut med smärta en liten stund till då det skulle sys. Blev några bristningar. Bara! Hade ju anat total förstörelse där nere haha. Skönt att så icke var fallet! Sen tryckte BM på magen och massor med blod for ur mig. Det var verkligen inte skönt det heller. Sen var det över. Vi hade klarat det. Jag hade klarat det, min älskade man hade klarat det, vår lilla prinsessa hade klarat det. Glädjetårarna rann på både mig och pappan!!

Jag fick ligga och mysa med vår dotter i ca 2 h medan pappan somnade till i soffan. Då hade han varit vaken i över 30 h och nästan svimmat av all spänning. Jag var superpigg av alla hormoner.

Sen blev vi förflyttade till vårt rum, nummer 19, på bb. Där serverades en bricka med mackor, kaffe, varm oboy och kall dryck. Vi tog första bilden på vår nya familjemedlem och njöt av hela situationen. Lyckan var obeskrivlig!

Lyckan ÄR obeskrivlig!!!