Jag mådde ju inte särskilt bra under några månader 2013. Jag hade antagligen, vad jag förstått nu i efterhand, en förlossningsdepression. Jag har läst en hel del om det och nog stämmer mycket in. Tyvärr. Jag höll väldigt mycket utav mina dåvarande känslor inombords. Självklart påverkades C av det och till en början var det en extrem prövning på vår relation. Han insåg dock till slut, han med, att jag inte mådde bra. Det var en fruktansvärd tid och jag var livrädd att jag aldrig skulle känna mig genuint glad igen. Inte bara utåt, utan även inåt. Som tur var så vände det efter en tid. Minns inte exakt när det började, eller när det slutade. Jag minns bara när glädjen började smyga tillbaka in i kroppen. När saker och ting började kännas lättare.

Nu börjar jag bli orolig över att det ska bli likadant igen. Att jag återigen bara ska känna mig trött och ledsen inombords, men hålla det starka glada yttre levande. Det tar också på krafterna vill jag lova. Jag har försökt nämna för några om att jag inte mådde bra, försökt prata lite om det. Jag vet dock inte hur pass människor omkring förstår. Det var ju liksom inget som syntes på mig. Inget jag visade för alla. Jag hoppas på nåt vis att genom att prata lite om det i förhand, att försöka tänka på det innan pyret är här, att det kanske hjälper att förhindra det. Dessutom har jag ju min stora prinsessa nu också. Jag vill inte att detta ska påverka henne. Jag vill vara en. Lycklig tvåbarnsmamma!! Så som det ska vara! Jag antar att det bara är att vänta och se. Uppstår detta igen så måste vi försöka hitta nya medel för att lyckas vända det. Jag hoppas bara att C är beredd om det händer. Han var och kommer att vara den viktigaste länken i detta!

Idag ska jag träffa några utav mina mammor. Där har vi ytterligare några viktiga människor i mitt liv. Människor som jag tror kan, genom att finnas där, påverka hur jag kommer att må. Tillsammans med dem mår jag alltid bra. De ger mig energi!!