Idag har det varit en riktig deppdag. Har bara velat försvinna in i en bubbla. En bubbla med lättare luft att andas. Där lugnet övertar känslan av stress och press.

Tvingade mig själv ur soffan under dagen. Tog ett bubbelbad, rakade benen, la i en hårinpackning. Efter det kändes det lite bättre. Lite!

Dagen har känts extremt lång. Mörk och seg och lång. Nu ligger vi dock i sängen redo för att låta denna eländiga kvinna slippa denna eländiga dag.

Sjuklingen snarkar redan bredvid och Musse låg precis så nära mamma (mig, matte, what ever) det bara gick. Han var dock så trött att han knapp vaknade till när jag flyttade bort honom för att kunna vända mig om.

Ska försöka ansluta mig till mina grabbars drömmar nu. Godnatt.

I magen finns en liten parvel som i framtiden kommer att kalla mig för mamma.

Det är fortfarande obegripligt.

Jag vet i alla fall att jag redan älskar den lilla i magen och att jag har såå mkt av mig själv att ge till denna människa. Så mycket kärlek som bara väntar på att få omge den lilla.

Längtan tills vi har henne i famnen är enorm nu!!!

Idag blir det inte många knop här hemma. Christoffer är hemma sjuker, förmodligen flunsan, och min foglossning är extrem idag. Gör galet ont så snart jag reser på mig. Är aningens svår att gå helt upprätt. Som tur är så har vi inga måsten just idag. Vi får lov att vila! Det knasiga i allt detta är min tokiga rastlöshet. Jag känner mig klumpig och lat av att bara ligga stilla. Men vad gör man? Högst 7 veckor kvar nu!!